Natt i Kenya

Så kommer det sig att vi uppdaterar mitt i natten, då första diarrén drabbat oss. Spya och lösbajs om vartannat. Inte för att hänga ut någon, men det är Paulin. (Tack svärmor för tabletterna!)

Övrig information; Livet här är lite intrigfyllt, känner oss lite som en del i en dokusåpa. Förutom det börjar vi komma igång på allvar; vi har delat in barnen i smågrupper som vi ska jobba med för att kunna komma dem lite närmare och få höra varje röst.

En av de stora skillnaderna mellan Sverige och Kenya är förhållningssättet till barnen. Det är sällan barnen får sitta i knät, och de har nog ingenstans att prata ut. Gråter någon bryr man sig inte, eller så säger man "Tyst!".  Vi fick hälsa på i förskolan, och de var ganska hårdhänta med barnen. Istället för att egentligen prata med dem och fråga om vad de ville, blev de framknuffade genom hyfsat hårda tryck mot huvudet. De flesta barnen förstår inte vad man vill, när man sträcker ut armarna för att krama dem.

Tre av barnen är sjuka och har haft ganska hög feber. Vi följde med till sjukhuset där de fick ta blodprov. Utan förvarning stack läkaren dem i fingret, som om de vore dockor han arbetade med. Inte ens ett litet "hej" till den yngsta av dem, ca 5 år.

Det känns som om vår största uppgift här blir att låta alla sitta i knät och få veta om att de är älskade.