Hej då för en stund

Så efter två och en halv månader av mycket skratt, tokigheter, berättande av historier och deeptalk är det snart dags för oss att lämna Kenya. På lördag åker vi i alla fall från Lodwar.

  Partaj!

Vi har tagit hand om varandra när malaria och tyfoidattackerna har fallit in, diskuterat om bra och dåliga skillnader mellan Kenya och Sverige. Men framför allt har vi fått fantastiskt fina vänner. Vi har varit här i två och en halv månader, och i två och en halv månader har vi skrattat och skapat fina minnen.

Jag har lärt mig alltifrån att lära känna Kenya till att lära känna mig själv. Jag har lärt mig att man inte behöver en tv, dator och inte ens ett sällskapsspel för att ha roligt (fast sällskapsspelen är ju alltid ett plus). Man behöver bara varandra. Jag har än en gång blivit påmind om att varje människa bär på en unik historia som formar oss och som är anledning till våra olika beslut och handlingar. Jag har fått se hur en människas kall kan påverka och förändra så många andra människors liv till det bättre.

Jag har fått inse hur bra jag har det i Sverige, och att varje sekund i livet har sin anledning till att njutas av fullt ut. Dessutom har jag lärt mig hur viktigt det är med bekräftelse, beröring och förebilder. Att ha människor att växa hos. Jag har lärt mig hur mycket en klapp på ryggen eller en kram kan göra, och att våra små resurser som dessa kan göra så mycket.

Människorna här är så inspirerande, de har varit med om många svåra och tunga saker, men ändå kan de vara glada och utveckla såna fantastiska personligheter. Deras historier är en bekräftelse på att vi har makt att göra vad vi vill av livet.

Denna resa är en resa jag kommer minnas hela livet, och jag kommer minnas hur mycket vi har skrattat och hur roligt vi har haft det. Så förutom att ha fått besöka ett annat land i en annan kontinent, se hur ett barnhem fungerar så har jag också skaffat mig ett gäng med afrika-vänner (status!).
Så för en stund så säger jag hej då till alla vänner här. Tills vi ses igen.

Locktång Salong

Himlen faller ner!

 

Och regnet öser ner! I går fick vi tio minuters intensivt regn här i Lodwar. "And now we have experienced rain" sa jag till Fred. "Rain? This is not rain. You should see the real rain". Svarade han. Så runt tre-tiden i natt vaknade vi av att regndropparna smattrade hårt på taket. Översvämning? Javisst. 

Och hur står det till med oss? Jag, Paulin, mår bara bra! Josef, ja han är väl som vanligt och Sanna...

Jo, hon följde med oss på en av Nicholas-promenaderna en ganska lång sträcka upp på ett litet berg. Där somnade hon på en sten. Sedan gick vi hem igen och hon kämpade tappert, ovetandes om att hon hade 39-graders feber. När vi kom hem tog vi tempen och åkte ganska snart till sjukhuset. Så fick vi reda på att det var hennes tur att ha malaria.

Och allt rullar på...

Dagarna här är så mycket rutin nu att man inte tänker på alla småroliga inslag i vardagen.  Det börjar kännas helt normalt att barnklungor springer efter en och skriker ”Mzungo, how are you?”, att människor gör narr av Sannas gångstil, att de går runt med en riktig vintermössa på huvudet eller att vem som helst längs gatan blir ens vänner.

Så vi har det bra, och vi känner oss verkligen som några av invånarna i Lodwar. Varje gång man går till stan och tillbaka så träffar man alltid någon eller några man känner. Vi bor här nu helt enkelt!

Vi har också fått två nya gäster, Josefine och Rebecka, från Sverige. Så nu har vi lämnat över gäst-rollen till dem.  De ska stanna här i tio dagar om vi fattat det rätt.

 I det här rummet sover vi! (Stella är bara med för syns skull)

 Vi har även haft ett litet party med popcorn, dans och lekar under Kenyas nationaldag.

 

 

Pastor Nicholas

I övrigt så fortsätter våra promenader med Nicholas och våra grupper med barnen.

Vi börjar få lite ångest för att lämna alla otroligt härliga människor här. Vi har verkligen blivit en i familjen och vi skämtar och skrattar mycket tillsammans. Så avskedsmomentet kommer kännas tungt.

Men vi ska fortsätta njuta av tiden som vi har kvar här!

Motsatsernas likheter

Idag har vi besökt en by i närheten, med Pastor Nicholas i spetsen. Jag blir förundrad över hur motsatserna kan påminna om varandra. Ibland kan ökenlandskapet påminna om en vinter i Sverige. Speciellt för några nätter sedan, då vi hade fullmåne, och sanden reflekterade månljuset på det sätt som också snötäcket kan göra en vinternatt.

Med lite fantasi kan man tänka sig att man är i Sverige. 

Sanden skulle kunna förvandlas till snö och vi går på den frusna (uttorkade) floden.

Man kan höra snön krasa under fötterna, 

men man får se upp så att man inte trillar i pimpelhålen!

Här och var stöter man på älgar i skogsbrynet.

Kontraster.

En bild säger mer än tusen ord

 Idag tänkte vi bara ladda upp lite bilder som får tala för vår vistelse här i Kenya!

 Sanna, Fred, Paulin

 Martin

En typisk 10:00-fika!

Hej på er!

Nu börjar en ny era av vår vistelse här. Vi har blivit introducerade för en pastor här som ska följa oss på upptäcktsfärder här i Lodwar. Han heter Nicholas och verkar vara en väldigt vis man. Nu ser schemat ut som sådant:

Måndag: Ha grupper med barnen.

Tisdag och onsdag: utflykt med Nicholas.

Torsdag: Barngrupper.

Fredag: Ledig dag för att handla, tvätta, städa och leka.

Lördag: Allmänt mys och TV-kväll med barnen. Kollar på Djungel-George och Shrek igen, igen och igen.

Söndag: Kyrka, sooooova.

Gör Pizza!

Hälsar på Martins och Rachels skola. "White people are big and fat, but small in mind." Tack ><

Besteg berget med Nicholas.

Plantage! Lodwar kan också vara grönt!

Brunnen i plantaget.

Här görs tegel.

Slakteri. Härlig utflykt!

Gått till floden.

Lagat mandazi! Typ friterad tjockpannkaka. Denna har dock en hel del smält plastpåse på sig. Dessutom kände Fred att mandazin skulle smälta in i min hudfärg på bilden, så han gav lite kontraster.

Sjukdom, vattenbrist och vanföreställningar

 Vi har fått reda på att det finns ett mystiskt folk kallat för Helmolo. Enligt vissa har dessa människor varken tänder eller hår och lever ständigt i vattnet. Enligt andra källor se de ut som vanliga människor men tillbringar den mesta tiden i vattnet eftersom detta folk bor i Turkanasjön. Detta folk kan även kallas för ”The 99 people”, eftersom det alltid bara är 99 människor av denna sort. När någon dör föds en annan, och när någon föds dör någon. På detta sätt är de alltid 99 Helmolo-människor.

Annat som har hänt är att Josef drabbades av malaria och tyfoid på samma gång. Ajaj. Men man nu är han på bättringsvägen.

I förrgår kväll stängdes vattnet av här i Lodwar. Här fungerar det nämligen så att man ransonerar och då får vissa vara utan vatten ett tag.  Så det är endast under vissa tider av dagen vi har vatten. Dock var vi utan vatten ovanligt länge denna dag och ingen kunde duscha. Då passade barnen på att rensa tanken! Vi fick dock vatten igår igen, oj vad vi fröjdades över det!

En del av vårt vattenförråd

Okej, det är väl dags att berätta om våra traumatiska och händelserika nätter!

Josef pratar på engelska, skriker efter mamma på svenska och skäller på Swahili.  Händelserikt värre. Sen är Sanna så dum att hon vaknar och börjar svara Josef och själv ligger jag bara och lyssnar på det där. Det är rätt kul det också!

Men i förrgår natt var ju en av de läskigare nätterna. Åtminstone för mig och Sanna.  Jag drömde nämligen att min mamma och Andreas hade glömt något jätteviktigt (jag minns inte vad de hade glömt). Jag blev väldigt upprörd över det och sen vaknar jag av att Sanna viskar högt: ”What’s happening here?! Seriously, what’s happening?!!”

Då förstår jag att jag har hoppat runt i sängen av ilska av drömmen. Sanna sover på överslafen, så hela hennes säng hoppade med i rörelserna. Jag försöker svara den upprörda Sanna. Till slut börjar Sanna prata på svenska: Paulin, är det dig jag pratar med?

Jag: Ja

Själv ser jag i syne någon som står alldeles framför min säng och tror att det är Sanna som undrar vad som händer. Men sen ser jag hur personen sakta börjar gunga sidledes. Så jag tror att det är Martin som går i sömnen. Slutligen tror jag att det är Fred som bara står och tittar på oss.  Till slut ser jag att den människoliknande skuggan bleknar bort och jag förstår att det faktiskt inte är någon som står framför sängen.

Sanna: Vad händer?

Jag: Det är bara jag som dampar.

Det tog ett tag att återhämta sig från chocken av att vakna upp i jordbävning, inte förstå var man är eller vad som händer och inte veta vilka människor man har runt sig. Efter att inte våga hämta vatten själv bad jag (sanna) Paulin att följa med. Vi stannade i köket och samtalade i ett par timmar innan vi vågade oss tillbaka till sovrummet.

Hej Hej Bloggen!

Nu har vi rusat in i en ny månad och det känns konstigt att tänka att det är jul om två månader. Jag väntar fortfarande på att löven ska börja falla till marken här. Men just det, vi är ju i Afrika. 

Det har inte hänt så mycket här. Josef åkte på en förkylningssväng, jag på en malariasväng och Sanna kan aldrig sova. Stupid. Idag fick vi reda på att det är malariaepedimi, vilket märks tydligt då alla drabbas av den inte allt för roliga sjukdomen. Men vi trivs och vi har det jätteroligt här! Martin kallar vi numera Martina efter att han har haft en dansföreställning för oss i högklackat och klänning. 

Vi har gjort stångboll till barnen, det verkar vara rätt uppskattat. Vi gav oss även på ett försök att göra kubb med hjälp av sandfyllda flaskor. Men en sak har vi lärt oss om Afrika. Här är ingen ordning, flaskorna försvann lika snabbt som vi tagit fram dem.  Jag och Sanna var med på ett hörn och gjorde Chapati. Det är ett pannkaksliknande bröd som man äter till middagen. 

En dag städade vi lite grann. Josef gjorde en heroisk insats genom att damma av de högre ytorna där vi andra inte nådde. Och vi har ju för allt i världen bakat kladdkaka med dem! Det tyckte dem om, vi också!

 Igår rensade vi upp lite på gården, här bränner man alla sopor, och då bränner man verkligen allt, glas, plast och andra konstiga grejer. Vi har också tittat på en Disney-film för att visa vad Disney är (de har inte ens sett lejonkungen, my god). Fred har talat om för oss att han längtar efter pizza. Det går inte att få tag på här så i morgon tänkte vi göra pizza med våra coola afrikanska vänner efter att vi varit i kyrkan.

Klimatet är alltid detsamma här; soligt och sandigt. Men nu har vi alla tre hunnit vänja oss vid värmen. Vi fruktar första steget utanför planet när vi kommer hem. Iskallt.

En vitings tankar

Jag är en viting. Jag borde kunna hjälpa, jag har ju pengar. Varför kan inte jag ge en slant till de som frågar om pengar till mat. Varför gör jag inget för att hjälpa?

Varje gång vi går till stan för att köpa vatten eller mat träffar vi på människor som tigger. Någon ber om vatten, en annan om tio ynka shilling och en tredje om vi kan köpa nya skor. Det är svårt att förklara för dem, men skulle vi ge pengar åt alla de som frågar skulle vi snart själva stå på gatorna och tigga. Vad gör det för skillnad? Och vad gör det för skillnad om vi ger någon tio shilling bara idag? De kommer vara hungriga nästa morgon igen.

Men det slutar aldrig bli svårt att säga nej, att ignorera och låtsas att man inte hör.  Det slutar aldrig kännas obekvämt och jobbigt när någon bär sitt barn på ryggen, pekar på det och sedan räcker fram handen för att få pengar. Det är svårt att säga nej, det känns inte rätt att ignorera. Men vad gör man? 

Hur förklarar man för någon att även om jag hade pengar för att bygga ett fint hus och ge mat i ett år för människan skulle det egentligen inte lösa problemet? De måste försöka försörja sig själva. Det låter kanske hårt och kallt, men det är mitt resonemang. 

Jag har väldigt dålig insikt om varför människor lever på gatorna och tigger. Jag vet inte om det är för att vissa av dem har satt sig i den situationen, eller för att de bara råkade hamna där. Men barnen är speciellt utsatta. De används som hjälpmedel för att dra in pengar, de är bara ett verktyg. Någons förälder sitter i fängelse och någon annans har dött i HIV eller aids.

Jag råkade födas i Sverige. Någon annan råkade födas in i ett liv på gatan. Jag väljer vad jag ska äta för mat, någon annan tvingas att gå hungrig. Och det enda jag kan göra är att titta på dem och säga nej åt de där tio ynka shilling.

I går träffade vi en man på gatan med en våg. Han tog betalt för att folk skulle väga sig på den, det var hans sätt att överleva. Människor kämpar för sina liv här. Men de kan inte drömma eller hoppas, för ingenting de vill kommer någonsin gå i uppfyllelse, de skulle bara bli besvikna. Drömmar som identifierar en människa… det finns inte här.

Livet är orättvist, och vi lever i en trasig värld. Men jag tror inte på att vi i Sverige måste avstå från allt som vi njuter av på grund av att människor i Afrika svälter. För vad gör det för skillnad om du sätter upp ett tält på en gräsmatta och själv inte vet hur du ska få mat för dagen? Men jag tror på att vi inte behöver leva i ett överflödigt hem och jag tror att vi gör skillnad om vi slutar blunda för problemen. Det är svårt att hjälpa alla, men man kan alltid hjälpa någon, och kanske kan den människan i sin tur hjälpa ännu en till. Vi kan köpa rättvisemärkt, vara faddrar och handla på second hand. Jag tror faktiskt att vi gör världen till en bättre plats, om vi bara njöt lite mer av livet.

Vatten i sjön!

Flummiga och solbrända har vi kommit nyumbani (hem). Igår begav vi oss mot Turkanasjön. Vi åkte genom öken efter öken. Kameler. Vi hälsade på två ungdomar från barnhemmet på deras internatskola som ligger mitt i ingenstans. Där får man inte ha mobil, men man kan fråga rektorn om tillåtelse att låna telefonen och ringa hem ibland. De går i skolan från tidiga mornar till sena kvällar med undantag för söndagar då de har gudstjänst i matsalen. De gillar skolan trots att skillnaden mellan fängelse och skola inte är så stor, tycker vi..

Resan fortsatte mot vattnet där vi träffade massa fiskare som Josef stiftade bekantskap med. Motorbåt från fastland till ö med fiskmarknad och en Turkanaby.

 

Efter besöket åkte vi till Eliya Springs hotell. Sjukt vackert ställe! Vi festade med en massa kex, tända ljus och stjärnklar himmel.

Tidigt nästa morgon klev vi upp för att skåda den afrikanska soluppgången; fantastiskt!

Trots en skylt på hotellet som sa att Turkanasjön är Afrikas krokodiltätaste sjö, kastade vi oss ut i de efterlängtade vågorna! Vi samlade stenar, byggde sandslott och njöt över att få vara barn för en stund.

Tulikuja tukafika! (:

Presentation

Hej allihopa, Sanna här! Nu är det dags att visa er runt lite var vi bor någonstans, och visa vilka människor vi bor med. Följ med in!

Här bor vi, tillsammans med Mama Wivi-Anne och Fred, 

två hundar och en valp, en katt och en höna.

Dessa två sköna människor tar hand om oss som om vi vore prins och prinsessor! Till vänster sitter Rachel och till höger har vi Stellah. Stellah är en arbetsnarkoman och tvättar, städar och diskar allt hon kan komma på. 

Frågar vi om vi får hjälpa till att tvätta säger hon 

-"No, you can't". 

-"Why not? Do you think we are idiots?" 

-"Maybe not in Sweden, but in Africa yes!" 

Rachel går i skolan men kommer och spenderar härliga kvällar med oss varje dag, med många härliga historier och tappra försök att prata svenska. Hon söker en Svensk, snygg man som är lång, sjunger och inte har så mycket skägg. 

Helst en doktor eller lärare. Ser ni en, så säg till!

Mys-Stellah igen med lilla Yaya i famnen. När Paulin och jag gifter oss ska Stellah få bo hos oss och laga mat åt oss varje dag! Så gaaalet gott! Och vi ska adoptera Yaya.

Här har vi Martin och hela hans personlighet i en enda bild. Han går också i skolan om dagarna men kommer hem och får oss att skratta tills vi gråter om kvällarna! Han är speciellt duktig på att avge spontana falsettljud.

Här har vi affären där vi är stamkunder. "Mano", kallas den om man är lite för tuff för att säga mini market. Där har vi skaffat en ny vän som heter Ndegoa. 

Varje gång man går och handlar säger han;

-"Niaje?" och ser sjukt cool ut.

-"Poa" får man svara då och vara lika cool själv.

Dessutom finns det ett fik där. Där brukar vi ofta sitta och ta en dricka. 

Speciellt mysigt var det att gå dit och äta glass i värmen!