Jag är en viting. Jag borde kunna hjälpa, jag har ju pengar. Varför kan inte jag ge en slant till de som frågar om pengar till mat. Varför gör jag inget för att hjälpa?
Varje gång vi går till stan för att köpa vatten eller mat träffar vi på människor som tigger. Någon ber om vatten, en annan om tio ynka shilling och en tredje om vi kan köpa nya skor. Det är svårt att förklara för dem, men skulle vi ge pengar åt alla de som frågar skulle vi snart själva stå på gatorna och tigga. Vad gör det för skillnad? Och vad gör det för skillnad om vi ger någon tio shilling bara idag? De kommer vara hungriga nästa morgon igen.
Men det slutar aldrig bli svårt att säga nej, att ignorera och låtsas att man inte hör. Det slutar aldrig kännas obekvämt och jobbigt när någon bär sitt barn på ryggen, pekar på det och sedan räcker fram handen för att få pengar. Det är svårt att säga nej, det känns inte rätt att ignorera. Men vad gör man?
Hur förklarar man för någon att även om jag hade pengar för att bygga ett fint hus och ge mat i ett år för människan skulle det egentligen inte lösa problemet? De måste försöka försörja sig själva. Det låter kanske hårt och kallt, men det är mitt resonemang.
Jag har väldigt dålig insikt om varför människor lever på gatorna och tigger. Jag vet inte om det är för att vissa av dem har satt sig i den situationen, eller för att de bara råkade hamna där. Men barnen är speciellt utsatta. De används som hjälpmedel för att dra in pengar, de är bara ett verktyg. Någons förälder sitter i fängelse och någon annans har dött i HIV eller aids.
Jag råkade födas i Sverige. Någon annan råkade födas in i ett liv på gatan. Jag väljer vad jag ska äta för mat, någon annan tvingas att gå hungrig. Och det enda jag kan göra är att titta på dem och säga nej åt de där tio ynka shilling.
I går träffade vi en man på gatan med en våg. Han tog betalt för att folk skulle väga sig på den, det var hans sätt att överleva. Människor kämpar för sina liv här. Men de kan inte drömma eller hoppas, för ingenting de vill kommer någonsin gå i uppfyllelse, de skulle bara bli besvikna. Drömmar som identifierar en människa… det finns inte här.
Livet är orättvist, och vi lever i en trasig värld. Men jag tror inte på att vi i Sverige måste avstå från allt som vi njuter av på grund av att människor i Afrika svälter. För vad gör det för skillnad om du sätter upp ett tält på en gräsmatta och själv inte vet hur du ska få mat för dagen? Men jag tror på att vi inte behöver leva i ett överflödigt hem och jag tror att vi gör skillnad om vi slutar blunda för problemen. Det är svårt att hjälpa alla, men man kan alltid hjälpa någon, och kanske kan den människan i sin tur hjälpa ännu en till. Vi kan köpa rättvisemärkt, vara faddrar och handla på second hand. Jag tror faktiskt att vi gör världen till en bättre plats, om vi bara njöt lite mer av livet.
