Vi har fått reda på att det finns ett mystiskt folk kallat för Helmolo. Enligt vissa har dessa människor varken tänder eller hår och lever ständigt i vattnet. Enligt andra källor se de ut som vanliga människor men tillbringar den mesta tiden i vattnet eftersom detta folk bor i Turkanasjön. Detta folk kan även kallas för ”The 99 people”, eftersom det alltid bara är 99 människor av denna sort. När någon dör föds en annan, och när någon föds dör någon. På detta sätt är de alltid 99 Helmolo-människor.
Annat som har hänt är att Josef drabbades av malaria och tyfoid på samma gång. Ajaj. Men man nu är han på bättringsvägen.
I förrgår kväll stängdes vattnet av här i Lodwar. Här fungerar det nämligen så att man ransonerar och då får vissa vara utan vatten ett tag. Så det är endast under vissa tider av dagen vi har vatten. Dock var vi utan vatten ovanligt länge denna dag och ingen kunde duscha. Då passade barnen på att rensa tanken! Vi fick dock vatten igår igen, oj vad vi fröjdades över det!
En del av vårt vattenförråd
Okej, det är väl dags att berätta om våra traumatiska och händelserika nätter!
Josef pratar på engelska, skriker efter mamma på svenska och skäller på Swahili. Händelserikt värre. Sen är Sanna så dum att hon vaknar och börjar svara Josef och själv ligger jag bara och lyssnar på det där. Det är rätt kul det också!
Men i förrgår natt var ju en av de läskigare nätterna. Åtminstone för mig och Sanna. Jag drömde nämligen att min mamma och Andreas hade glömt något jätteviktigt (jag minns inte vad de hade glömt). Jag blev väldigt upprörd över det och sen vaknar jag av att Sanna viskar högt: ”What’s happening here?! Seriously, what’s happening?!!”
Då förstår jag att jag har hoppat runt i sängen av ilska av drömmen. Sanna sover på överslafen, så hela hennes säng hoppade med i rörelserna. Jag försöker svara den upprörda Sanna. Till slut börjar Sanna prata på svenska: Paulin, är det dig jag pratar med?
Jag: Ja
Själv ser jag i syne någon som står alldeles framför min säng och tror att det är Sanna som undrar vad som händer. Men sen ser jag hur personen sakta börjar gunga sidledes. Så jag tror att det är Martin som går i sömnen. Slutligen tror jag att det är Fred som bara står och tittar på oss. Till slut ser jag att den människoliknande skuggan bleknar bort och jag förstår att det faktiskt inte är någon som står framför sängen.
Sanna: Vad händer?
Jag: Det är bara jag som dampar.
Det tog ett tag att återhämta sig från chocken av att vakna upp i jordbävning, inte förstå var man är eller vad som händer och inte veta vilka människor man har runt sig. Efter att inte våga hämta vatten själv bad jag (sanna) Paulin att följa med. Vi stannade i köket och samtalade i ett par timmar innan vi vågade oss tillbaka till sovrummet.
