Hej då för en stund

Så efter två och en halv månader av mycket skratt, tokigheter, berättande av historier och deeptalk är det snart dags för oss att lämna Kenya. På lördag åker vi i alla fall från Lodwar.

  Partaj!

Vi har tagit hand om varandra när malaria och tyfoidattackerna har fallit in, diskuterat om bra och dåliga skillnader mellan Kenya och Sverige. Men framför allt har vi fått fantastiskt fina vänner. Vi har varit här i två och en halv månader, och i två och en halv månader har vi skrattat och skapat fina minnen.

Jag har lärt mig alltifrån att lära känna Kenya till att lära känna mig själv. Jag har lärt mig att man inte behöver en tv, dator och inte ens ett sällskapsspel för att ha roligt (fast sällskapsspelen är ju alltid ett plus). Man behöver bara varandra. Jag har än en gång blivit påmind om att varje människa bär på en unik historia som formar oss och som är anledning till våra olika beslut och handlingar. Jag har fått se hur en människas kall kan påverka och förändra så många andra människors liv till det bättre.

Jag har fått inse hur bra jag har det i Sverige, och att varje sekund i livet har sin anledning till att njutas av fullt ut. Dessutom har jag lärt mig hur viktigt det är med bekräftelse, beröring och förebilder. Att ha människor att växa hos. Jag har lärt mig hur mycket en klapp på ryggen eller en kram kan göra, och att våra små resurser som dessa kan göra så mycket.

Människorna här är så inspirerande, de har varit med om många svåra och tunga saker, men ändå kan de vara glada och utveckla såna fantastiska personligheter. Deras historier är en bekräftelse på att vi har makt att göra vad vi vill av livet.

Denna resa är en resa jag kommer minnas hela livet, och jag kommer minnas hur mycket vi har skrattat och hur roligt vi har haft det. Så förutom att ha fått besöka ett annat land i en annan kontinent, se hur ett barnhem fungerar så har jag också skaffat mig ett gäng med afrika-vänner (status!).
Så för en stund så säger jag hej då till alla vänner här. Tills vi ses igen.

Locktång Salong

Himlen faller ner!

 

Och regnet öser ner! I går fick vi tio minuters intensivt regn här i Lodwar. "And now we have experienced rain" sa jag till Fred. "Rain? This is not rain. You should see the real rain". Svarade han. Så runt tre-tiden i natt vaknade vi av att regndropparna smattrade hårt på taket. Översvämning? Javisst. 

Och hur står det till med oss? Jag, Paulin, mår bara bra! Josef, ja han är väl som vanligt och Sanna...

Jo, hon följde med oss på en av Nicholas-promenaderna en ganska lång sträcka upp på ett litet berg. Där somnade hon på en sten. Sedan gick vi hem igen och hon kämpade tappert, ovetandes om att hon hade 39-graders feber. När vi kom hem tog vi tempen och åkte ganska snart till sjukhuset. Så fick vi reda på att det var hennes tur att ha malaria.

Och allt rullar på...

Dagarna här är så mycket rutin nu att man inte tänker på alla småroliga inslag i vardagen.  Det börjar kännas helt normalt att barnklungor springer efter en och skriker ”Mzungo, how are you?”, att människor gör narr av Sannas gångstil, att de går runt med en riktig vintermössa på huvudet eller att vem som helst längs gatan blir ens vänner.

Så vi har det bra, och vi känner oss verkligen som några av invånarna i Lodwar. Varje gång man går till stan och tillbaka så träffar man alltid någon eller några man känner. Vi bor här nu helt enkelt!

Vi har också fått två nya gäster, Josefine och Rebecka, från Sverige. Så nu har vi lämnat över gäst-rollen till dem.  De ska stanna här i tio dagar om vi fattat det rätt.

 I det här rummet sover vi! (Stella är bara med för syns skull)

 Vi har även haft ett litet party med popcorn, dans och lekar under Kenyas nationaldag.

 

 

Pastor Nicholas

I övrigt så fortsätter våra promenader med Nicholas och våra grupper med barnen.

Vi börjar få lite ångest för att lämna alla otroligt härliga människor här. Vi har verkligen blivit en i familjen och vi skämtar och skrattar mycket tillsammans. Så avskedsmomentet kommer kännas tungt.

Men vi ska fortsätta njuta av tiden som vi har kvar här!

Motsatsernas likheter

Idag har vi besökt en by i närheten, med Pastor Nicholas i spetsen. Jag blir förundrad över hur motsatserna kan påminna om varandra. Ibland kan ökenlandskapet påminna om en vinter i Sverige. Speciellt för några nätter sedan, då vi hade fullmåne, och sanden reflekterade månljuset på det sätt som också snötäcket kan göra en vinternatt.

Med lite fantasi kan man tänka sig att man är i Sverige. 

Sanden skulle kunna förvandlas till snö och vi går på den frusna (uttorkade) floden.

Man kan höra snön krasa under fötterna, 

men man får se upp så att man inte trillar i pimpelhålen!

Här och var stöter man på älgar i skogsbrynet.

Kontraster.

En bild säger mer än tusen ord

 Idag tänkte vi bara ladda upp lite bilder som får tala för vår vistelse här i Kenya!

 Sanna, Fred, Paulin

 Martin

En typisk 10:00-fika!

Hej på er!

Nu börjar en ny era av vår vistelse här. Vi har blivit introducerade för en pastor här som ska följa oss på upptäcktsfärder här i Lodwar. Han heter Nicholas och verkar vara en väldigt vis man. Nu ser schemat ut som sådant:

Måndag: Ha grupper med barnen.

Tisdag och onsdag: utflykt med Nicholas.

Torsdag: Barngrupper.

Fredag: Ledig dag för att handla, tvätta, städa och leka.

Lördag: Allmänt mys och TV-kväll med barnen. Kollar på Djungel-George och Shrek igen, igen och igen.

Söndag: Kyrka, sooooova.

Gör Pizza!

Hälsar på Martins och Rachels skola. "White people are big and fat, but small in mind." Tack ><

Besteg berget med Nicholas.

Plantage! Lodwar kan också vara grönt!

Brunnen i plantaget.

Här görs tegel.

Slakteri. Härlig utflykt!

Gått till floden.

Lagat mandazi! Typ friterad tjockpannkaka. Denna har dock en hel del smält plastpåse på sig. Dessutom kände Fred att mandazin skulle smälta in i min hudfärg på bilden, så han gav lite kontraster.